Sisådär 3,5 veckor senare...

Jag har blivit påmind om att bloggens senaste inlägg "7 dagar kvar" har varit 7 dagar ganska länge nu. I det senaste inlägget skrev jag ju om att jag skulle ta och springa i trappor och det gjorde jag. Jag drog trapporna i närheten 10 gånger upp och 10 gånger ned, trapporna var i 4 etapper, så det kändes i magen efteråt. Men jag trodde det skulle förbli en myt om att gå i trappor kan sätta igång förlossningen, men ack så fel jag hade!! Eller det är nog en del som bidrog till att det satte igång. Helt otroligt! Nu kommer hela min förlossningshistoria, så håll i dig! Alltså, jag gick i trappor och höll mig aktiv under onsdagen den 24 oktober vilket resulterade i att klockan 4 på morgonen den 25 oktober gick en del av slemproppen så jag väckte Johnnie och berättade vad som hade hänt och somnade om snabbt. Men klockan 6 på morgonen gick vattnet. Och direkt (!), verkligen direkt, efteråt satte värkarna igång. Jag trodde att det bara var förvärkar som nu skulle hålla på i ett dygn, men de kom allt tätare och de gjorde ont. Så vi ringde in till förlossningen, men de tyckte det lät som att det inte var dags ännu. Men jag ringde upp igen efter att försökt slappna av liggandes i duschen (vilket inte funkade) och frågade om vi kunde få komma in, för jag fick 4 värkar på 10 minuter. Man ska ju ha 3 värkar på 10 minuter och de ska hålla i ungefär 1 minut, vilket mina inte riktigt gjorde. De höll i sig i kanske 45 sekunder. Men usch vad ont det gjorde! Kunde inte äta eller någonting. Alltså, jag ringde tillbaka igen och frågade om det fanns någon möjlighet att få komma in på en kontroll iallafall, och fick svaret att jag förmodligen skulle bli hemskickad igen. Nu var klockan halv 10 på torsdagsmorgonen och resan till Huddinge kändes lång. När jag höll på att ta en värk så tvärnitar Johnnie och värker blev ännu värre, det skuttade ett rådjur förbi! Käranån! Vilket drama! Vi parkerade utanför entrén till förlossningen (där man inte egentligen får stå) och vi kom in i ett undersökningsrum där de kollade barnets hjärtljud och mina värkar. Och mycket riktigt, jag fick täta värkar. Vi var helt säkra på att vi skulle bli hemskickade igen, för jag var ju förstföderska - tar ofta lång tid innan det verkligen är dags. För att stanna skulle man vara 3 cm öppen och barnmorskan som undersökte mig konstaterade att jag var 5 cm (YES vi får stanna!). Jag fick byta om till snygga förlossningskläder och vi förflyttade oss till en förlossningssal. Det var kanske 50 meter mellan undersökningsrummet och förlossningssalen som tog 2 minuter att gå, på den lilla biten hade jag öppnats från 5 cm till 8 cm. Helt otroligt!! Hade vi gått 100 meter hade väll flickebarnet ramlat ut själv, haha. När vi väl var inne i salen så frågade de om smärtlindring och jag visste inte vad jag ville ha, så vi började med att testa lustgasen - vilket inte funkade. Tog några andetag men tyckte inte alls om den och jag andades fel vilket gjorde att jag aldrig fick i mig gasen riktigt, funkade väll bara på ett andetag, blev helt borta för några sekunder. Så vi bestämde att den skulle vi skippa. Helt plötsligt så kunde jag inte hålla emot och jag kände ett sådant oerhört tryck neråt. Det är helt otroligt vad kroppen kan göra! Den agerade helt själv! Det var dags att krysta! Jag var så extremt fokuserad och jag tänkte hela tiden "få det bara överstökat, nu köööör vi!!" och klockan 13.07 var världens finaste ute i den stora världen. Helt amazing! Vilken lycka! Obeskrivligt! Vi kom in strax efter 10 och hon var ute 13.07, jag hade ingen smärtlindring (lustgasen kan inte räknas tycker jag och barnmorskorna haha). Jag var helt övertygad om att det lätt skulle ta ett dygn, men det var över på mindre än 7 timmar (6-13), där jag var hemma i 4 timmar av de 7, då var jag alltså hemma längre än vad jag var på förlossningen - stört! Det gick sinnessjukt snabbt! Vilket resulterade i att vi fick P-böter ;) Johnnie hann aldrig springa iväg att parkera bilen i parkeringshuset som låg längre bort. Jag är chockad över hur snabbt det gick och utan smärtlindring. Jag var ju förstföderska! Måste varit välsignad :) Sen efter förlossningen förflyttades vi till BB där vi stannade i två dagar med vår lilla skatt. Det var (och är fortfarande) som att sväva på moln! När vi kom hem från BB kom mina föräldrar på besök och hjälpte oss med allt här hemma - guld värda - och myste med sitt barnbarn. Fy vad jag älskar min dotter (tänk MIN dotter!!!) Freja och min man - jag är så lycklig!! Äh, nu slänger jag in bilder från tiden på Huddinge sjukhus istället, blev lite rörigt inlägg men har henne här bredvid sovandes som när som helst kan vakna :) ååh min fina älskling!! Nä nu blir det bildbomb från första dagarna istället, enjoy gott folk!

På den sista bilden ser ni en trött nybliven mamma med sin en veckas bebis och skriver sin examination. 

Jag fick in mitt skolarbete - helt otroligt det med! Och jag gjorde min gruppredovisning i skolan, haha stört!

Jag lovar att jag ska bli bättre på att blogga! Proooomise! 

Nu vaknade hon :) Vi synes gott folk!