10 september 2015

Ok, suuuuuperlångt inlägg nu och heeeeela historien med detaljer. Förvarning!

Det här datumet ligger varmt om våra hjärtan för det var ju då finaste Lova valde att komma till världen, som dessutom var hennes beräknade förlossningsdatum. En punktlig tjej det dära! Det hela började med att jag kände kvällen innan vid 21-tiden att det minsann gjorde lite ont under förvärkarna, men bara någon gång då och då så jag vågade inte hoppas på något mer. Jag var ganska trött vid det laget på att vara gravid och började tro att jag definitivt skulle gå över tiden. Men strax efter 03.00 vaknade jag av en värk, bara det var lite konstigt tyckte jag och då visste jag att nu var det nog på g. Då ringde jag iväg till förlossningen och de tyckte jag kunde avvakta lite, men ändå ringa så fort det hände mer för det började bli fullt. Fullt?! Fullt? Var ska jag ta vägen? 

Någon gång efter 6-tiden ringde jag in och sa att vi snart skulle komma in för nu var det värkar ungefär var 4 minut. Frejas förlossning gick snabbt för att vara förstföderska så de sa åt mig att åka in på första värken. Man hinner nästan glömma lite, för jag fungerar lite som "det blir värre, håll ut", men det skulle ju inte funka den här gången att vänta för länge om man nu inte ville föda hemma. Vi åkte och lämnade Freja hos min mamma som var hemma och åkte vidare till Huddinge förlossning. Känslan - så sjukt spännande och pyttelite rädd för nu var det ju dags igen. Inskrivning vid 08.00, 5 cm öppen så vi fick stanna, och berättade då att jag ville föda med så lite smärtlindring som möjligt för det funka så bra sist. 

Kroppen är så otrolig, heja kroppen vad du kan! En god vän gav mig rådet under min första graviditet att tänka "det blir värre" och det höll jag fast i krampaktigt och sedan läste jag inledningen till en bok (föda utan smärta) som handla om att använda sig utav mindfulness eller att dyka ner i värkarna. Man skulle se värkarna som ett hav med vågor som kommer och går och bara följa med. Eftersom jag är typ uppvuxen på stranden med en mamma som älska stranden så kändes det som en teknik jag kunde relatera till. Våra somrar på Pålsjö strand med mamma <3 Och jag hörde någonstans att om man skulle råka bli medvetslös under en förlossning så skulle kroppen ta hand om det ändå - typ gå in på autopilot. Sedan, mottot KBK - kör bara kör, funkar också väldigt bra. Så det var mitt mantra under denna förlossningen - "det blir värre", Kbk och "go with the flow". Att ta smärtlindring är verkligen fantastiskt, men för mig kändes det bäst att kunna känna allting helt och hållet för att vara fullt närvarande. (Verkligen inte meningen att samla poäng eller något, men för mig funka det här bäst. Ingen är sämre eller bättre, alla förlossningar och tillvägagångssätt med olika smärtlindringar är fantastiska.)

Jag vet inte hur många gånger min barnmorska frågade mig om jag ville ha smärtlindring. Jag var ändå öppen för förslag och testade på TNS, men det funkade knappt. Batteriet krångla och jag tyckte den mest var i vägen med alla sladdar. Så den skippade jag efter tag. Skillnaden från Frejas födelse var att vattnet inte hade gått denna gången så det kändes som det aldrig riktigt kom igång. Min barnmorska ville gärna låta kroppen ha sin gång och låta vattnet gå utav sig själv medan jag ville ta hål så vi kunde få ut vår lilla sessa. När en annan barnmorska kom in passade jag på att be henne ta hål och hon nickade och sa givetvis, haha! Kl. 10.55 gick fostervattnet och krystvärkarna sattes igång 11.01. Klockan 11.06 kom hon äntligen till världen! Och hjälpes vilken superbebis och hjälpes vad alldeles perfekt hon var/är. Under de fem minuterna kändes det som jag skulle tuppa av minst tre gånger på grund av värkarna, men som den där vågen, dyka ner i smärtan och låta den ha sin gång, funkade. Fast det var liiiiite läskigt att känna kroppen till gränsen till avtuppning. Men som sagt, kroppen är fantastisk, det svåra är nog att våga lita på kroppen. Johnnie var också helt fantastisk som gav mig kallt vatten att dricka mellan krystvärkarna (det var himmelskt gott och gjorde att man för en nanosekund inte tänkte på hur ont det faktiskt gjorde) och stöttade bra.

Allt flöt på jättebra när vi hamna på BB. Jag dock extremt trött som till slut inte hade sovit på 23 timmar (man får sådan ny energi när man fått sin plutt, istället för att sova titta man på underverket). Vi stannade bara en natt. Jag ville hem till Freja och mysa som en enda stor familj <3

Jag är obeskrivligt tacksam över att få ha upplevt det två gånger och resultatet av det är priceless. #gratitude 

Första bilden som samlad familj